Av Peter Berkesand
I och med det yngre indelningsverkets införande på 1680-talet behövde den indelte soldaten någonstans att bo och tillgång till jordbruk för sitt uppehälle när han inte var på exercis eller ute i fält. Soldattorpet introducerades och kom att bli soldatens och hans familjs boställe.
De svenska gårdarna, som skulle hålla en soldat, kallades för rotebönder och indelades i grupper s.k. rotar. Varje rote bekostade soldaten och höll med torp och en bit åkermark. Torp, som användes av en ryttare, dragon eller båtsman kallades för ryttartorp, dragontorp eller båtsmanstorp.
Huset och tomten
Enligt reglerna skulle torpet hålla en viss standard och vara likvärdiga i hela riket. Det vanligaste måttet på ett torp var 12 alnars längd, 8 alnar bredd, vilket var ungefär 7,1 x 4,8 meter eller cirka 35 m2 samt 9 fots höjd. Torpet skulle byggas med 2 fönster samt med en spis- och bakugn. Både fähus och lada ingick. Soldattorpet planlösning var enkel och bestod av storstuga, som fungerade som kök, vardagsrum och sovrum. Invid storstugan fanns en kammare och en förstuga. Den öppna härden var stugans spis, ljus- och värmekälla. En tillbyggd förstukvist eller veranda blev vanligt under 1800-talet. På 1830-talet och framåt fick rotebönderna tillstånd att bygga något större torp. Nu blev den vanligaste storleken ungefär 8 x 5 m, vilket blir cirka 40 m2 och torpet fick fler fönster. Runt 1830-talet utfärdades också detaljerade instruktioner hur soldat-, båtsmans- och ryttartorpen skulle byggas. Torpet låg oftast på ägorna av den största gården, den s.k. stamroten eller huvudroten. Trots föreskrifterna kunde standarden på torpen variera beroende på roteböndernas hur ”generösa” rotebönderna var.
Invid torpet låg en liten åker som bestod av några tunnland samt ett ängsområde som skulle ge cirka två lass hö. Den jord som uppläts till soldattorpen var oftast inte den allra bästa. Åkerlapparnas bördighet och en del andra omständigheter kunde lokalt variera med olika förutsättningar för soldaten och hans familj. I soldattorpets fähus fanns 1−2 kor, ett par får eller getter, en gris samt höns. Han erhöll även utsäde, ved, bete för kreaturen samt hade rätt att låna en häst som dragdjur. Soldatens fick kontantlön som bestod av värvningspenningen eller den s.k. legan samt en årslön. Han kunde fick även årslönen som ofta var låg.
Med tiden förändrades standarden på torpen. Torpen var omålade och fick med åren en grå färg. Under 1700-talet började man måla torpen med röd slamfärg. Den rödfärg som användes förr var betydligt ljusare än den vi är van vid idag och kan jämföras med färgen på tegel. Väggarna bestod av timmer och yttertaket var oftast täckt av näver och torv. Under 1800-talets senare hälft förändrades torpen ytterligare. Yttertaket av torv ersattes av takpannor. Inomhus skedde en stor förändring i och med vedspisen intåg. Matlagningen utfördes tidigare över öppen eld och när vedspisen gjorde sin entré vid 1800-talets andra hälft, ledde det till en stor förbättring. Sot och rök försvann via ett rör till skorstenen och det blev betydligt bättre för hälsan, säkrare att laga mat och framför allt blev spisen en välkommen och effektivare värmekälla i torpet. Ugnen i järnspisen var en nyhet och nu kunde man ugnsbaka mat och baka kakor. En bakugn fanns oftast i många torp innan järnspisen men den krävde öppen eld i ugnen för att bli varm. Den öppna härden var vid tiden före fotogenlampans inträde under andra hälften av 1800-talet, den enda ljuskällan i torpet. Det var dock inte alla förunnat att få en vedspis eftersom den var dyr att köpa. Installationen kostade en slant och alla tidigare traditionella kokkärl med tre ben blev obrukbara och behövde bytas ut mot nya eller modifieras så att de passade den nya spisen.
Foto: John Josefsson. Bild ur Kalmar läns museums fotoarkiv.
Soldattorpet betraktades som tjänstebostad och när soldaten fick avsked var han och familjen tvungen att flytta ut från torpet för att istället inhysa den nye soldaten på roten. Om soldaten stupade i strid, avled av sjukdom eller olyckshändelse, lämnade han efter sig en änka. Hans änka var tvungen att flytta från torpet. Undantag kunde ske vid konservering, då den nye soldaten gifte sig med änkan eller dottern till den stupade soldaten. Åldersskillnad mellan soldaten och änkan förekom. Bruket av konservering försvann vid 1800-talets början.
Soldattorp förekom dock inte överallt i riket och undantagen var bl.a. Dalarna och Helsinge regemente. I socknar, där soldaterna inte hade bostad i form av ett soldattorp löste man ofta problemet med att soldaten fick bygga ett torp på mark som angivits av rotebönderna. När soldaten fått avsked kunde han behålla torpet. Efterträdaren på roten var tvungen att bygga ett nytt torp på annan plats av rotemarken. Detta förfarande medförde att det generationer senare kunde finnas flera soldattorp på samma rotes ägor, där endast ett torp brukades aktivt av en soldat.
Rotetavla
Karl XI införde år 1695 den s.k. rotetavlan för att skilja ut soldattorpen från andra. Rotetavlan skulle hängas på torpets gavel som vette mot vägen och tavlan skulle märkas i röd färg och innehålla kompaniets namn och knektens nummer. När det på 1700-talet blev vanligt att rödmåla torpen var man tvungen att ändra rotetavlans utseende. Nu blev det istället en rotetavla tillverkad i trä med samma information och var svartmålade med vit text och sattes upp ovanför ytterdörren eller på torpets gavel. Rotetavlans utseende förändrades med tiden.
Foto från Garnisonsmuseet Skaraborgs fotosamling.
Torpbesiktning
Det var noga med att torpen sköttes och av det skälet utfördes regelbundet torpbesiktningar. Dessa hölls vanligen vart tredje år. När soldaten flyttade från torpet gjordes alltid en besiktning innan flytten. Det kallades för av- och tillträdesbesiktning. Vid besiktningen närvarade soldaten, rotebönderna samt militära och civila myndigheter. Eventuella brister antecknades i torpsyneprotokollet. Här beskrevs vad som behövde åtgärdas eller vad som skulle bekostas av soldaten eller roten.
Så här beskriver Nyblæus torpbesiktningen:
Också blifver det torpbesigtning i år och kaptenen kommer om några dagar för att verkställa denna. Då infinner sig äfven rotebonden och mellan dem uppstår då en liten disputationsakt, i hvilken soldaten vid passande tillfälle äfven lägger in sitt ord, och Karin och barnen lyssna med spänd uppmärksamhet deruppå. Bonden tycker att de begärda reparationerna blifva alltför betungande för roten, men kaptenen står på soldatens bästa, och efter något jemkande kommer man öfver ens, och byggnaderna blifva satte i fullgodt skick. Detta berör imellertid en af de kinkiga punkterna i indelningsverket och är en af anledningarne, hvarföre rotebönderna stundom äro ganska missnöjde, förmenandes, att landets försvar och soldatens underhåll icke bör drabba dem särskildt, utan trycka lika mycket på alla andre.
Scener ur Indelta soldatens lif, tecknade af V. L. E. Sparre (1866). Text af Gust. Nyblæus. s. 31.
Upphovsrätt
Bild 1, 2, 3 och 4 är publicerade under Creative Commons-licensen Fritt från kända upphovsrättsliga restriktioner – Public Domain Mark (PDM).
Referenser
Bergström, Marita (2020). Vårdprogram och underhållsplan för den historiska trädgården vid soldattorpet Rensmyran. Examensarbete 30p, Avancerad nivå. Sveriges lantbruksuniversitet, Ulltuna. https://stud.epsilon.slu.se/15396/ (hämtad 2022-09-15).
Bäck, Kalle (2008). Sverigebilden: en historia om rödfärg, tegel, trädgårdar och byggnader eller Hem och hus: bebyggelseförändringar på landsbygden 1840-80. Borensberg: Noteria.
Ericson, Lars (1995). Svenska knektar. Indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred. Lund: Historiska media.
http://privat.bahnhof.se/wb938321/soldaten-2.htm (hämtad 2021-05-07).
Nyblæus, Gustaf (1866). Scener ur Indelta soldatens lif, tecknade af V. L. E. Sparre. Stockholm: F. B. Eklunds förlag.
Soldattorp. Wikipedia. 2021. https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Soldattorp&oldid=49004396 (hämtad 2021-05-07).
Soltattorp. Wikirötter. 2021. https://wiki.rotter.se/index.php?title=Soldattorp&oldid=11893 (hämtad 2021-05-07).