Jordbruket

Av Björn Lippold

Jordbrukets förnyare är en beteckning man kan sätta på soldaten i det ständiga knekthållet. Om det var något förutom att försvara landet som soldaterna var bra på, är det just detta att odla marken.

I de flesta socknar runt om i landet, lade man soldattorpen utanför byn. Det var på den gemensamma utmarken som soldattorpen växte upp. I avtalen mellan allmogen och kungen stadgades att marken som avdelades skulle var ca ½ tunnland av den bästa i socknen. Men eftersom den bästa jorden i byarna redan var upptagen lades soldattorpen på byns allmänning eller utmark.

Soldattorpet Stugan nr. 117, Tiarps socken, Flittarps rote.
Bild 1. Soldattorpet Stugan nr. 117, Tiarps socken, Flittarps rote. Stugan byggdes om 1966. Bilden visar ladugårdsdelen av torpet.
Foto från Garnisonsmuseet Skaraborgs fotosamling.

Genom att förvandla stenig skogsmark, vattensjuka gläntor till bördig åkerjord blev soldatens odlargärning stor. När det gäller fähuset, som hörde till torpet skulle, detta ha samma mått som bostadshuset och rymma två kor, samt plats för några får, höns och gris.

När det gällde dragdjur var soldaten hänvisad till roteböndernas goda vilja. I vissa kontrakt mellan soldaten och roten var stadgat att dragare skulle ställas till soldatens förfogande.

Under de första decennierna av det ständiga knekthållet, i slutet av 1600-talet, var nyodlingen som störst. Även om det fanns inskrivet i kontraktet att rotens bönder skulle hjälpa till med soldattorpets skötsel var det naturligt att det endast blev det nödvändigaste som gjordes, när soldaten inte var hemma.

Det har gjorts beräkningar som visar att 90 % av alla torp i mitten av 1700-talet hade nyodlat markområden. Vid närmare studier av skifteshandlingar upptäcktes hur värdefull den jord var som soldaten odlat upp. Det är inte sällan det uppstår diskussioner om just knektjorden. I de allra flesta fall vill alla i byn ha denna, eftersom den ansågs vara av bästa kvalitet.

Begrunda då att ingen ville ha denna jord när knekthållet infördes eftersom det var byns utmark som ansågs var den sämsta. Vid storskiftet i mitten av 1700-talet och laga skifte i slutet av 1820-talet lade man beslag på soldatens jord och hänvisade soldaten till utmarken, där han åter fick börja nyodla. Många soldater tog sig an uppgiften med stor iver. Men det fanns torp som efter laga skiftet på 1800-talet, kom att stå tomma. Rotens bönder odlade då den gamla knektjorden.

Soldattorpet Stugan nr. 117, Tiarps socken, Flittarps rote.
Bild 2. Soldattorpet nr. 164 ”Kullen”, Undenäs socken, Södra Vadsbo kompani och Backens rote. Anders Hellgren röjer och odlar omkring 1945. Den mark som tilldelades de indelade soldaterna var inte alltid den bästa.
Foto från Garnisonsmuseet Skaraborgs fotosamling.

Detta förde med sig att rotens bönder, istället för att hålla soldat, betalade en vakansavgift till staten. Genom detta tillvägagångssätt hade det aktuella regementet möjlighet att styra pengarna som kom in som vakansavgifter till verksamheten.

För att uppmuntra de som ägnade sig åt nyodlingsarbetet inrättades Patriotiska Sällskapets odlingsmedalj. Denna medalj var det ett flertal soldater som under första decennierna av 1900-talet fick motta. Bland dem är soldaten nr 718, Johan Ljungberg vid Skaraborgs regemente, Skånings kompani som fick odlingsmedaljen den 19 september 1928. Ljungberg tilldelades också Skyttemärke och 1921 Svärdsmedaljen. Ljungberg blev gratialist och fick underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa.

Bild 3. Kungliga Patriotiska Sällskapet (KPS) är en av de största medaljutdelarna i Sverige sett ur ett historiskt perspektiv. Man delade i första hand ut medaljer för lång och trogen tjänst men det finns även en del underavdelningar. En av dessa avdelningar var för odlingsflit som delades ut främst för uppodling av skogs- och vildmark. Medaljen ovan erhöll soldaten Johannes Skatt år 1884 för sin odlingsflit. Medaljens framsida pryds av Oskar II och texten på baksidan av medaljen lyder ”Af Kungl. Patriotiska Sällskapet åt Johannes Skatt för berömlig odlingsflit”.
Foto: Medaljblogg.

Han hade tillsammans med hustru Emma Kristina Jansdotter och de fyra barnen odlat upp marken. När prästen föreslår Ljungberg till medalj skriver kyrkomannen att Ljungberg ”utfört ett enastående röjningsarbete och förvandlat delar av lägenheten, som varit särdeles stenbunden och oländig, till fruktbärande mark”. Soldaten hade under sina vandringar på kontinenten möjlighet att ta med nya sädesslag och nya odlingsmetoder hem till Sverige.

Många av soldaterna i det ständiga knekthållets organisation försökte att nyodla på ett sådant sätt att man skulle klara sig på det jorden gav.

Upphovsrätt

Fritt från kända upphovsrättsliga restriktioner – Public Domain Mark (PDM).

Bild 1 och 2 är publicerade under Creative Commonlicensen Fritt från kända upphovsrättsliga restriktioner – Public Domain Mark (PDM).

Bild 3 är publicerade under Creative Commons-licensen Erkännande-IckeKommersiell (CC BY-NC)

Referenser

Centrala Soldatregistret, Skaraborgs Soldatregister, Johan Ljungberg. Aktnummer: SK-00-0718-1890.

Ericson, Lars (1995). Svenska knektar. Indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred. Lund: Historiska media.

Militära utmärkelser till militärer och övrigt. Medaljblogg (2022) https://medaljblogg.wordpress.com/2015/03/06/militara-utmarkelser-till-militarer-och-ovrigt/ (hämtad 2022-08-01).