Knekten

Av Björn Lippold

Att anskaffa en lämplig person som kunde bli soldat, vilade helt på rotens bönder. Dessa hade den lokala kännedomen om människorna och var därför bäst lämpade att rekrytera manskapet. Ser vi till de krigiska tiderna i historien var det inte alltid lätt att få fram soldater tillräckligt fort. Under krigsåren skulle varje torp, där det fanns en vakans, åter vara tillsatt med en ny soldat innan mars månads utgång. Det var på sommarhalvåret som krigen till största delen utkämpades och då fick det inte finnas några vakanser. Vid fredstid skulle soldaten som avgick av en eller annan orsak, vara ersatt inom tre månader annars fick rotens bönder betala en vakansavgift. Om det skulle visa sig att arbetet inte gick tillräckligt fort med att skaffa en ny karl kunde, enligt Carl XI, rotemästaren tvångskommendera en man till tjänsten.  Ser man till de första hundra femtio åren av det ständiga knekthållets historia var det, under denna tids fredsperioder, relativt lätt att få manskap. Yrket som soldat hade en hög status bland annat av den anledningen att det var soldaterna som i dåtidens samhälle var beresta.

SoldattorpDet  var vid vägkanten utanför torpet den gamle soldaten fick
höra hur det var på heden.

Soldaten var även en av de ur de breda folklagren som fick lära sig ett civilt yrke som behövdes i armén och den ädla konsten att läsa och skriva, som var en viktig förutsättning.

Det senare förde även med sig att det var han som blev skolläraren och med den militära pedagogiken lärde barn och äldre i socknarna att läsa och skriva långt innan folkskolestadgan införts i vårt land.

Ture Carl StackellI bilden till höger syns Ture Ferdinand Stackell, som står till vänster om sin fader Carl Stackell, båda soldater i Norra Fågelås socken.

Att yrket som soldat gick i arv var nästan mer regel än undantag. Ofta är det den äldsta av sönerna i det lilla soldattorpet som går samma väg som fadern. Det är inte helt ovanligt att man kan spåra flera generationer med soldater bakåt i tiden. När det gäller flickorna i en soldatfamilj är det inte ovanligt att dessa gifter sig med en soldat.

Ett av de landskap som har haft flest soldater inom organisationen ”Det ständiga knekthållet”, var Småland. Vilhelm Moberg ger också den småländske indelte soldaten en status och plats i dåtidens samhälle och historien genom sin berättelse ”Raskens”, vilken utkom 1927 och som redan första året trycktes i två upplagor.

Visst fanns han i verkligheten Rasken. Det fanns många i hela landet som bar detta namn, men det som Moberg beskriver i sin berättelse bygger på historien som han själv i mångt och mycket upplevt genom att ha hört sin fader soldaten Carl Gottfrid Moberg berätta om livet som soldat.

Raskens har blivit Sveriges mest kände indelte soldat genom Mobergs berättelse.  Dock har han och övriga ca femhundra tusen soldater i Knekthållet ett gemensamt och det var deras tro på ett fritt Sverige och på livskraften i den jord de var satta att odla.

Manskap vid lägerhyddaDet var i glada vänners lag som soldaten berättade
och fick höra nyheter berättas från hela landet.

De flesta med svensk bakgrund i ådrorna har någon knytning till dessa genom att vara släkt i rakt nedstigande led till en soldat i yngre indelningsverket. En organisation som bara fanns i vårt land.

När soldaten antogs skedde detta först av rotens bönder som samstämmigt föreslog en person som soldat för just deras soldattorp. Definitivt antagande skedde sedan vid nästföljande generalmönstring då försvarets företrädare skulle godkänna den föreslagna personen.

Efter godkännandet kunde soldaten hämta sin utrustning som sedan förvarades hos rotebonden i den så kallade rotekistan.

När soldaten var antagen var det ofta vid det årliga mötet som han fick nyheter från den stora världen. Genom  det täta samarbetet som soldaten hade på heden, spred sig där nyheterna från, som det då hette, ”hela världen”.

Som regel var det vid femtio års ålder som den indelte soldaten drog sig tillbaka. Det var då man i socknarna fick en välutbildad person som sett sig om i världen och det var inte sällan som soldaten anställdes som kyrkvaktmästare, kyrkoskrivare, fjärdingsman mm. De flesta socknarna var måna om sina soldater och ställde upp för dem när de slutat sin tjänst med både bostad och arbete.

Indelningsverket upphör den 31 december 1901 då vi växlar över till värnpliktsarmén som genom riksdagsbeslut den 16 juni 2010 upphörde liksom repetitionsövningarna för att åter väckas till liv genom regeringsbeslut den 2 mars 2017.

Den som 1901 var indelt soldat kunde om han så önskade fortsätta att vara soldat så länge han själv ville det. Detta förde med sig att försvaret hade i början av 1900-talet en stor tillgång i allt det kunnande indelningsverkets manskap hade.

Under de sista åren av 1800-talet hade många soldater av legan (lönen) fått denna insatt på ett bankkonto. Dessa pengar räddade många från stor fattigdom och gjorde i stället att det hos soldaten fanns ett sparat kapital som blev grundplåten när de köpte de små soldattorpen av rotens bönder.

223_2219AVid unionskrisen 1905 visar det sig att många av de som fortsatt att vara soldater slutade. För många var denna kris lika med krig med Norge och det ville man inte vara med om, utan tog då avsked.

För några blev avskedet även en möjlighet att få pension från Vadstena krigsmanshuskassa. Dessa soldater som i dag skulle kallas för ”pensionärer” blev ”gratialister” som det hette då. 

Den siste verksamma indelte soldaten var nummer 4 Knut Ramén. Han föddes den 13 maj 1880 i Villberga socken och avled den 21 maj 1973 i Hacksta församling. Ramén tillhörde Helgesta rote, Hacksta socken, Enköpings kompani vid Upplands regemente. Ramén antogs som soldat den 7 februari 1899 och trots mycket hög ålder fullgjorde han fortfarande sina kontrakterade repetitionsövningar vid Upplands regemente, I 8 (från 1957 Upplands signalregemente, S 1), i Uppsala ända till år 1971. Ramén tilldelades Svärdsmedaljen 1929 och Vasamedaljen 1943. Vid 93 års ålder avled han den 14 maj 1973 och begravdes under militära hedersbetygelser i Hacksta kyrka den 21 maj 1973.

Axel Ljung

Axel Ljung

Nummer 483 Axel Ljung vid Vartofta Kompani, Skaraborgs regemente var den siste levande indelte soldaten i Sverige. Axels fullständiga namn var Axel Einar Wahl men fick soldatnamnet Ljung när han 18 år gammal antogs som soldat den 13 april 1901. Under sin tjänstgöringstid blev han befordrad till korpral vid regementet den 1 maj 1920 och till furir den 13 december 1933. Den 12 mars 1929 fick han Svärdsmedaljen i guld ”för lång och gagnande tjänstgöring”. Ljung var den siste soldaten i Sverige som erhöll pension från Vadstena krigsmanshuskassa. Efter 41 tjänstgöringsår fick han den 15 november 1942, vid 59 års ålder, avsked från det militära. Axel Ljung avled den 9 augusti 1983 i Floby. Han blev hundra år.

Relaterade sidor:
Militära pensionskassor

Referenser

Alnefelt, Rolf (1985). Den indelte armén i Vartofta härad, s. 473. Västerås: R. Alnefelt.

Centrala Soldatregistret. Sökdatabas på Internethttps://soldat.elektronikhuset.it/soldatregister/search.sv.aspx

Ericson, Lars (1995). Svenska knektar. Indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred. Lund: Historiska media.

Indelningsverket, Skaraborghs Historiska Infanterie Regemente, http://www.shir.se/rgm_indelningsverket.html.

Indelningsverket. Wikipedia. https://sv.wikipedia.org/wiki/Indelningsverket.

Troedsson, Ingegerd (1998). Skjörby och Helgesta byar i Hacksta socken i Trögds härad: från äldsta tider fram till i dag: om byamännen och deras familjer, om adliga ägare och om indelta soldater. Stockholm: Riksdagens reprocentral.