Knekten

Av Björn Lippold

Att anskaffa en lämplig person som kunde bli soldat, vilade helt på rotens bönder. Dessa hade den lokala kännedomen om människorna och var därför bäst lämpade att rekrytera manskapet. Ser vi till de krigiska tiderna i historien var det inte alltid lätt att få fram soldater tillräckligt fort. Under krigsåren skulle varje torp, där det fanns en vakans, åter vara tillsatt med en ny soldat innan mars månads utgång. Det var på sommarhalvåret som krigen till största delen utkämpades och då fick det inte finnas några vakanser. Vid fredstid skulle soldaten som avgick av en eller annan orsak, vara ersatt inom tre månader annars fick rotens bönder betala en vakansavgift. Om det skulle visa sig att arbetet inte gick tillräckligt fort med att skaffa en ny karl kunde, enligt Carl XI, rotemästaren tvångskommendera en man till tjänsten.  Ser man till de första hundra femtio åren av det ständiga knekthållets historia var det, under denna tids fredsperioder, relativt lätt att få manskap. Yrket som soldat hade en hög status bland annat av den anledningen att det var soldaterna som i dåtidens samhälle var beresta.

Soldattorp nr- 341.
Bild 1. Soldattorp nr 341 i Broddetorp i Bolums socken, tillhörde Skaraborgs regemente I9. Torpet flyttades 1914 till parken väster om Skaraborgs regementes kaserner. Två soldater poserar och ett barn står uppställda framför torpet. Vykort från Garnisonsmuseet Skaraborgs fotosamling.

Soldaten var även en av de ur de breda folklagren som fick lära sig ett civilt yrke som behövdes i armén och den ädla konsten att läsa och skriva, som var en viktig förutsättning.

Det senare förde även med sig att det var han som blev skolläraren och med den militära pedagogiken lärde barn och äldre i socknarna att läsa och skriva långt innan folkskolestadgan införts i vårt land.

Far och Son Stackell.
Bild 2. På bilden ovan syns Ture Ferdinand Stackell, som står till vänster om sin fader Carl Stackell, båda soldater i Norra Fågelås socken.
Foto från privat samling.

Att yrket som soldat gick i arv var nästan mer regel än undantag. Ofta är det den äldsta av sönerna i det lilla soldattorpet som går samma väg som fadern. Det är inte helt ovanligt att man kan spåra flera generationer med soldater bakåt i tiden. När det gäller flickorna i en soldatfamilj är det inte ovanligt att dessa gifter sig med en soldat.

Ett av de landskap som har haft flest soldater inom organisationen ”Det ständiga knekthållet”, var Småland. Vilhelm Moberg ger också den småländske indelte soldaten en status och plats i dåtidens samhälle och historien genom sin berättelse ”Raskens”, vilken utkom 1927 och som redan första året trycktes i två upplagor.

Visst fanns han i verkligheten Rasken. Det fanns många i hela landet som bar detta namn, men det som Moberg beskriver i sin berättelse bygger på historien som han själv i mångt och mycket upplevt genom att ha hört sin fader soldaten Carl Gottfrid Moberg berätta om livet som soldat.

Raskens har blivit Sveriges mest kände indelte soldat genom Mobergs berättelse.  Dock har han och övriga ca femhundra tusen soldater i Knekthållet ett gemensamt och det var deras tro på ett fritt Sverige och på livskraften i den jord de var satta att odla.

Ateljébild av fem militärer som skålar i punch.
Bild 3. Det var i glada vänners lag som soldaten berättade och fick höra nyheter berättas från hela landet. Bilden visar ateljébild med fem militärer som skålar i punsch.
Foto: Carolina Mathilda Ranch, 1906. Foto från Hallands kulturhistoriska museums samling.

De flesta med svensk bakgrund i ådrorna har någon knytning till dessa genom att vara släkt i rakt nedstigande led till en soldat i yngre indelningsverket. En organisation som bara fanns i vårt land.

När soldaten antogs skedde detta först av rotens bönder som samstämmigt föreslog en person som soldat för just deras soldattorp. Definitivt antagande skedde sedan vid nästföljande generalmönstring då försvarets företrädare skulle godkänna den föreslagna personen.

Efter godkännandet kunde soldaten hämta sin utrustning som sedan förvarades hos rotebonden i den så kallade rotekistan.

När soldaten var antagen var det ofta vid det årliga mötet som han fick nyheter från den stora världen. Genom  det täta samarbetet som soldaten hade på heden, spred sig där nyheterna från, som det då hette, ”hela världen”.

Som regel var det vid femtio års ålder som den indelte soldaten drog sig tillbaka. Det var då man i socknarna fick en välutbildad person som sett sig om i världen och det var inte sällan som soldaten anställdes som kyrkvaktmästare, kyrkoskrivare, fjärdingsman mm. De flesta socknarna var måna om sina soldater och ställde upp för dem när de slutat sin tjänst med både bostad och arbete.

Indelningsverket upphör den 31 december 1901 då vi växlar över till värnpliktsarmén som genom riksdagsbeslut den 16 juni 2010 upphörde liksom repetitionsövningarna för att åter väckas till liv genom regeringsbeslut den 2 mars 2017.

Den som 1901 var indelt soldat kunde om han så önskade fortsätta att vara soldat så länge han själv ville det. Detta förde med sig att försvaret hade i början av 1900-talet en stor tillgång i allt det kunnande indelningsverkets manskap hade.

Under de sista åren av 1800-talet hade många soldater av legan (lönen) fått denna insatt på ett bankkonto. Dessa pengar räddade många från stor fattigdom och gjorde i stället att det hos soldaten fanns ett sparat kapital som blev grundplåten när de köpte de små soldattorpen av rotens bönder.

Statens Järnvägar, SJ Ab1 63 "Ymer" och inspektionsvagn vid Brunsbergstunneln.
Bild 4. Bilden är tagen i juli 1905 vid västra änden av Brunnsbergstunneln under unionskrisen, bevakad av en patrull från Värmlands Regemente. Tåget är på väg mot norsk/svenska gränsen vid tiden för unionskrisen. Foto från Järnvägsmuseets fotosamling.

Vid unionskrisen 1905 visar det sig att många av de som fortsatt att vara soldater slutade. För många var denna kris lika med krig med Norge och det ville man inte vara med om, utan tog då avsked.

För några blev avskedet även en möjlighet att få pension från Vadstena krigsmanshuskassa. Dessa soldater som i dag skulle kallas för ”pensionärer” blev ”gratialister” som det hette då. 

Referenser

Ericson, Lars (1995). Svenska knektar. Indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred. Lund: Historiska media.

Relaterade sidor:
Militära pensionskassor

Upphovsrätt

Fritt från kända upphovsrättsliga restriktioner – Public Domain Mark (PDM).

Bild 1, 3 och 4 är publicerade under Creative Commons-licensen Fritt från kända upphovsrättsliga restriktioner – Public Domain Mark (PDM).

Bild 2 är publicerade under Creative Commons-licensen Erkännande-IckeKommersiell (CC BY-NC)

.