Hustrun

Soldathustrun blev oftat kvar där hemma när soldaten var på övning på heden eller kompaniets samlingsplats, på kommenderingen eller slagfältet.

Redan när det ständiga knekt hållet organiseras på 1680-talet slås det fast att den som skall bli soldat skall vara gift och om han så inte är, skall han inom tre månader gifta sig. Om soldaten inte gör det kan det gå så långt att kompanichefen utser hustru åt honom. 20134AHustrun var en viktig person i knekt hållet, nästan lika viktig som soldaten. Det var hon som fick bära ansvaret för torpet när han var kommenderad till någon av sina olika uppgifter. Under vissa perioder av knekt hållet var det inte ovanligt att hustrun följde med mannen till slagfälten i Europa.  Det var en stor fördel för manskapet då man därigenom fick hjälp med det som vi i dagligt tal kallar logistik.

Hemma på torpet var det hustrun som under mannens bortavaro fick se till att övriga i familjen hade något att livnära sig på. Det var hustrun som, tillsammans med de barn som var så stora att de kunde hjälpa till med skötsel, utförde det som behövde göras vid torpet.

Så länge mannen var kvar som soldat var det inga större problem för hustrun. Då skulle hon ha alla de förmåner som torpet gav, för sig själv och för barnens väl.

Däremot blev det något annat om mannen stupade eller omkom under någon kommendering. Vid dessa tillfällen nödgades rotens bönder att inom tre månader anställa en ny soldat och då var hustrun tvungen att flytta från torpet, om hon inte, som hände då och då, fick bo kvar och den nya soldaten fick ett annat torp av roten. Det hände även att den gamle soldatens hustru gifte sig med den nya soldaten, man konserverade änkan. För många blev det en lyckad lösning. Då behövde inte socknen tänka på att hjälpa hustrun och kostnaden hölls nere. Hustrun behövde inte flytta från bostaden och den nya soldaten fick kanske både hustru och barn. 6727_2373AFör soldathustrur där inget av de tre tidigare alternativen var gångbart blev det många gångert att flytta till en backstuga belägen på byns utmark. Arbetet bestod då många gånger i att arbeta hos någon av de bönder som maken varit anställd av som soldat. För vissa av soldathustrurna, i slutet av 1800-talet, blev uppehället att tillverka och sälja föremål för att därigenom få en inkomst.

Många socknar ville visa sin goda vilja och ställde upp för soldathustrun som, i många fall, aldrig fick möjlighet att begrava sin man vid den egna kyrkan. Hon förlorade man och sin försörjning utan att själv ha haft möjlighet att påverka situationen.

Under senare delen av 1800-talet startade i Mälarlandskapen bland korpraler, vicekorpraler och soldater en insamling för att få en fond där soldatänkor kunde erhålla medel för sitt uppehälle. För att få hjälp ur fonden, som kunde bli 15 riksdaler per år, fanns klara regler. Bland annat fick inte änkan gifta om sig och hon fick heller inte begå något brott för att kunna lyfta bidraget.

Bland soldatbarnen var det i första hand pojkarna som man försökte få någon att gå i faderns fotspår och bli soldat. Soldatbarn som inte gick in i försvarets rullor blev ofta av socknen placerade i familjer där de fick arbeta i jordbruket.

Om soldaten hade en innestående lön behölls denna av rotens bönder för att användas vid rekryteringen av en ny soldat.

Det var till de små torpstugor som hustrun hänvisades när mannen för alltid var borta.