Heden

Av Björn Lippold

Övningsheden skulle vara en jämn och tjänlig plats centralt i regementets upptagningsområde.

Redan före indelningsverkets tid fanns det övningsplatser för manskapen i allt fler framväxande regementen.

För Skaraborgs del var Eggby ängar en viktig övningsplats från början för Västgöta kavalleriregemente, på 1680- och början av 1690-talen även för Skaraborgs regemente. Den hed som användes för övning vid Eggby mätte ca 1 kilometer i längd och en halv kilometer i bredd. Det var närheten till Höjentorps slott som gjorde denna plats eftertraktad när man skulle öva och mönstra soldaterna. Höjentorp var en plats där kungarna gärna stannade till.

Vi vet med säkerhet att Carl XI vistades på Höjentorp under en del av sommaren 1691. Då vet vi också att han skrev under uppgörelsen med allmogen i Västergötland om uppsättandet av kavalleriet i landskapet, enligt Ständiga knekthållets princip.

När allt fler förband samtidigt skulle samlas på Eggby ängar blev den för liten och Skaraborgarna sökte sig till Axevalla hed.

Axevalla hed hade sedan tidig medeltid varit kronans mark. Där fanns i slutet av 1600-talet ruinerna av det gamla fogdeslottet Axevalla hus. Slottet som under medeltiden utgjort en taktisk punkt för alla som skulle färdas genom den farliga Tiveden. Slottet brändes ned av västgötabönderna i slutet av 1400-talet.

Efter att slottet brändes ned blev området runt slottet kronans jägarbacke. Totalt fanns i Skaraborg vid denna tid tjugotalet kronoparker som under 1680-talet instenades, vilket innebar att man reste gränsstenar runt området.

Det fanns även under 1700-talet ett antal regementen som inte hade någon fastställd övningsplats utan flyttade omkring mellan olika platser där mönstring av manskapet skedde. Södermanlands regemente hade sina mönstringar och övningar runt om i landskapet under större delen av 1700-talet. Det var först i mitten av 1770-talet som detta regemente fick en fast plats när man kom till Malma hed.

Ett landskap som under de första hundra åren av det ständiga knekthållets historia hade en mängd övningsplatser var Skåne. Antalet regementen gjorde att många övningshedar behövdes. Under artonhundratalet blev det dock mer uppenbart att man hade mycket att vinna på en sammanslagning och därigenom koncentrera verksamheten till två platser, Revinge hed och Sveriges största militära övnings hed Ljungby hed.

För Smålands del var det Hultsfreds slätt som allt mer framstod som den stora övningsheden. Det var på den som Rasken i Wilhelm Mobergs berättelse med samma namn mönstrade. Denna övningshed fortsatte att utnyttjas långt efter knekthållets upphörande. Bland annat kan vi läsa om detta i Astrid Lindgrens böcker om Emil, när drängen Alfred göra sina möten i Hultsfred.

För förbanden i Närke, som från 1812 var Närkes regemente samt sedan tidigare Livregementets husarer, var det Sanna hed som gällde. Dit gick även soldater från norra delen av Skaraborg där Livregementet mönstrade en skvadron. Före 1812 hade infanterisoldaterna vid Närke-Värmlands regemente fått vandra den långa vägen till Trossnäs mellan Karlstad och Arvika. Efter att Närke-Värmlands regemente delats blev det Värmlands regemente och Värmlands fältjägares soldater som fick visa upp sig på Trossnäs. Dessa stora mönstringar hade både kungliga personer, landshövding och generaler närvarande. Det var försvarsledningens sätt hålla kontakten med gräsrötterna.

När det gäller upplänningarna hade de sin övningshed på Polacksbacken, vilket gjorde att de inte behövde flytta särskilt långt när de nya kasernerna stod färdigbyggda på den gamla exercisheden i början av 1900-talet. Exakt tre hundra år efter att Upplands regemente första gången mönstrade manskapet på platsen lades Upplands armégarnisons ned verksamheten.

När det gällde Norrland fanns det även där indelta förband som hade behov av att mönstra manskap på en slät och tjänlig yta. Dock fanns där vissa problem med de stora avstånden. Västerbottens regemente hade ca 60 mil från norr till söder vad gällde deras rekryteringsområde. Detta i sin tur medförde att man var tvungen ha en övnings- och mönstringsplats för varje bataljon. Detta hade man till 1833 då ett område utanför Piteå iordningställdes. Det visade sig dock att soldaterna från Tornedalen ville ha platsen närmare och på eget bevåg iordningställdes en övningsplats för ändamålet i närområdet.

Norrlands dragonregemente K 8 i Umeå någon gång mellan åren 1911-1912.
Bild 1. I indelningsverket ingick även kavalleriet. Bilden visar soldater till häst från Norrlands dragonregemente K 8 i Umeå någon gång mellan åren 1911-1912.
Foto från Armémuseums arkiv.

Totalt fanns för det ständiga knekthållet runt om i landet ett trettiotal stora övningsplatser. Det är platser som långt in i vår tid haft en historia vilken många har minnen från.

För Skaraborg var det två huvudregementen som använde de centralt belägna platserna Eggby och Axevalla. Av dessa båda blev det Axevalla där förbanden stannade under en längre tid.

Skaraborgarna kom till Axevalla första gången 1696 och Västgöta regemente gjorde ett kort gästspel redan 1701. Dock blev det inte förrän 1745 som den officiella överflyttningen skedde för Västgötarna. Då var det att ligga i tält eller egna uppförda vindskydd, maten lagades utanför tältet i så kallade kokgropar med ett tältlag om varje grop.

Genom tiderna har även andra platser varit på förslag att bli samlingsplats för de skaraborgska förbanden. Vid slutet av 1680-talet var bland annat en öppen plats inte långt från Jungs gästgivargård på förslag. När det indelta Skaraborgs regemente skulle vandra västerut var samlingsplatsen just Jungs gästgivargård, vilket var en av orsakerna till att förslaget på övningshed kom upp, ett förslag som åter togs fram på 1760-talet.

En annan plats som varit föreslagen som övningshed för Skaraborgs och Västgöta regemente var vid Algutstorps gästgivargård söder om Edsvära. Där konstaterades att bristen på enbuskar var så stor att för mycket tid skulle gå åt för att hämta dessa långt från övningsplatsen.

Axevalla hed fortsatte under senare halvan av 1700-talet att vara för liten för två regementen att öva på samtidigt, men i början av 1800 talet kom lösningen genom att Prinshaga och Vallen inköptes av kronan. Det sistnämnda hemmanets byggnader stod färdiga 1797. Huvudbyggnaden kom att användas för regementschefen för Västgöta regemente samt för de kungliga och landshövdingen när de var på heden.

För att få plats med två regementen samtidigt utfärdades i september 1802 order att ungskogen på området skulle avverkas, även den sänka som fanns mitt på heden skulle jämnas ut och fyllas igen. Tre hundra man ur Skaraborgs regemente kommenderades till arbetet som var färdigt 1804.

Under senare delen av 1800-talet blev det allt vanligare på hedarna runt om i landet att det uppfördes särskilda kokhus. Dessa visade sig i de flesta fall vara av mycket dåliga, vilket gjorde att man fortsatte laga sin mat i kokgroparna.

När beväringsarmén infördes i början av artonhundratalet var det ingen som räknade med annat än att hedarna runt om i landet skulle kunna användas som man gjort tidigare för det ständiga knekthållet. Detta fungerade i början ganska bra men allt eftersom beväringsarmén växte sig starkare ställdes högre krav på förläggningarna. Bland annat av den orsaken att beväringen mönstrades inte enbart under den varma tiden på året utan det kunde även ske under höst och vinter.

Riksdagen förstod 1877 vikten av att soldaterna hade drägliga förhållanden när de skulle utbildas att skydda vårt kära fosterland. Detta år beslutades att det runt om på befintliga mönstringshedar skulle byggas fyrtiotre förläggningsbaracker. Varje barack skulle ha plats för 400 man och skulle uppföras med förtur. Redan i början av 1880-talet stod många av byggnaderna klara, så bland annat hos Skaraborgs och Västgöta regemente på Axevalla hed. Under det ständiga knekthållets tid, när möten skedde med tält som förläggning, började förberedelserna ett halvår innan själva mötet. Vissa soldater som hade sina torp nära heden, fick inför generalmönstringar göra några veckor extra möte på vintern för att iordningställa inför det kommande.

Uppställning på Axvalla hed av manskap och officerare från I6 år 1899,
Bild 2. Uppställning på Axvalla hed av manskap och officerare från I6 år 1899, med Kungshuset i fonden.
Foto: Werner Lindhe. Foto från Garnisonsmuseet Skaraborgs fotosamling.

När mötet väl var igång drogs stora skaror människor som inte alltid hade kallats av försvaret till Axevalla. Det var handlare skickliga hantverkare, hustrur och barn till soldaterna. En av de grupper som upptäckte, att det på Axevalla med alla soldater fanns en lukrativ marknad var fotograferna, som under senare delen av 1800-talet blev de allt fler. Från de flesta orter runt heden kom de som skaffat sig det nya som kameran utgjorde. Den soldat som hade ekonomi passade på att fotografera sig ensam med den fina uniformen. För andra med mindre pengar kunde det bli i glada vänners lag.

För den som fotograferades var det en stor fråga i vilken miljö fotografiet skulle tas. Detta ordnades genom att man valde bakgrunden vid fototillfället, det kunde vara en målning som såg ut som man befann sig mitt ute på heden, eller en målning med översikt på heden med tält och annat som hörde till det militära.

Av naturliga själv blev stormöten på heden också ett gyllene tillfälle för befolkningen närmast heden att tjäna extra på att soldaterna kom. Pannkakor och bullar hörde till det som utan motstycke var störst åtgång på.

Fram till 1881 var det vedertaget att soldaten, för att vara medgörlig och inte känna smärta varje morgon, skulle ha en ordentlig sup på en jungfru, ca 8 cl. Efter detta år var det för den svenska soldaten att antaga samma rutin som den norska armén hade. Varje morgon blev det efter detta år för soldaten att dricka kaffe.

Underhållningen vid stormöten på heden stod ofta soldaterna själva för. Det kunde vara varje regemente eller vid något tillfälle för alla som fanns samlade. Ofta var det större framföranden vid midsommartid då bland annat dansen var ett populärt inslag.

Folkdiktningen och författarskapet bland soldaterna på heden kunde ta sig olika uttryck. När det gällde Axevalla hed var det båda regementena som skrev verser om varandra som sedan sjöngs så att det hördes över hela heden och samhället.

Då kunde det låta när skaraborgarna sjöng för västgötarna på följande sätt:

I västgötar, I västgötar,
I tror I ska komma till Gud,
nä i helsike, nä i helsike,
ty skråen han tar er förut

Vid införandet av allmänna värnplikten blev det helt klart att ny förläggning behövdes eftersom soldaten inte bara skulle utbildas under årets varma årstider. En närmare kontakt med det moderna samhället behövdes också vilket gjorde det nödvändigt att bygga nytt.

Runt om i landet började försvaret en nybyggnation som det tidigare inte finns någon motstycke till. Nya kaserner uppfördes och varje truppslag fick sin typ av byggnader. Dessa låg så långt det var möjligt med samma planlösning i området där de byggdes.

Typritningarna till de nya kasernerna för de olika truppslagen byggde på det tyska kasernbyggnadsmönstret. För svenskt vidkommande var det fortifikationens egen arkitekt, Erik Josephson, som utförde de första ritningarna. En vidareutveckling av kasernetablissemanget genomfördes med en kaserntyp på två våningar vilka byggdes under 1910-talet och där det var Victor Bodin som utarbetade de typritningarna.

Under de första decennierna på 1900-talet var det för försvaret den stora flyttningen av förband till nya kaserner som gjorde hedarna överflödiga. Dock vågade man inte göra sig av med övningsheden eftersom det behövdes mark även i fortsättning för att öva manskapet. Och än i dag finns några av övningshedarna kvar i försvarets ägo och används till samma sak som de gjorde under den indelta tiden, nämligen att öva manskap i konsten att försvara vårt land.

Upphovsrätt

Fritt från kända upphovsrättsliga restriktioner – Public Domain Mark (PDM).

Bild 1 och 2 är publicerade under Creative Commons-licensen Fritt från kända upphovsrättsliga restriktioner – Public Domain Mark (PDM).

Referenser

Ericson, Lars (1995). Svenska knektar. Indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred. Lund: Historiska media.